skip to main |
skip to sidebar
Senast var det sjukhus och konvalescens, nu har det varit bokmässa i Göteborg och den svettiga bok-glamour som går att uppleva där.
Man fattar ju att det enda rätta är att blogga kontinuerligt när man är på en så stimulerande mässa som den i Göteborg, men det blev inte så. Jag vill gärna kompensera med en bild på "the feminist smile", ett begrepp som upphovskvinnan Caitlin Moran definierade så här:
Jag har varit borta, men samlat material. Det har hänt mycket med min kropp. Vassa föremål har förts in i den. Nålar, knivar. Man har lurat in mig på saker som jag inte har velat i syfte att spara på de allmänna ekonomiska medlen, jag har för första gången någonsin önskat ta en främmande persons hand - vilken hand som helst - för jag har behövt stöd men varit ensam bland vitrockar, jag har fått hjälp av nära människor, jag har varit stark och ifrågasättande, högpresterande, hånad, duktig och möjlig, svag i dropp, uppfläkt och våldsamt belyst, samlad vid smörgås. Jag har lyssnat när andra varit i samma situationer, hört ljuden av smärta, rädsla, sorg, lindring och djup sömn bakom tunna skynken. Man har tittat på mig med professionell blick, man har tittat irriterat på mig, ömt, glatt, argt, trött. Man har varit hård mot mig på ett nästan sadistiskt sätt, man har varit god mot mig. Alarmerande genusaspekter i vården har uppdagats. Jag har fått underbar narkos.
Det här låter dramatiskt, det är det inte. Det är anmärkningsvärt odramatiskt, särskilt i förhållande till vad andra genomlever. Att alls nämna saken kan ses som ett övertramp. Jag råkar vara frisk, verbal, tvåspråkig, värdefull för samhället i egenskap av arbetskraft och förälder som ska kunna ta hand om sina barn, jag hyser ingen skräck för sjukhus eller läkare eller nålar, jag är van vid att ifrågasätta, har ett skyddsnät och åkomman är inte livshotande, bara smärtsam.
Men så är det inte för alla.
Vården är politisk, det är det jag tänker förstås. Politiken syns i läkarens flackande blick när den försöker förvandla en till en gnällkärring som snällt ska gå hem och äta antibiotika. Politiken flyter i lösningen som rinner från droppställningen ner i armen på den som är mer eller mindre påstridig. Politiken glänser till när en kirurg som trivs på jobbet gör sitt snitt. Nyanserna blir tydliga när man kommer i närkontakt med vården. Om man ska vara sjuk är det bra att vara frisk; nu gäller det att se upp så man inte måste vara rik också.
En smarttelefon kom flygande i en vid båge på skolgården. Den landade på betongplattorna och en grupp lågstadiebarn rusade dit och omringade telefonen.
Jag försökte uppfatta situationen. Var det mobbning? Var det en lek som gått överstyr? Var det kanske en leksaksmobil?
Men nej, det var en riktig mobil och den dängdes i marken ytterligare gånger. Det var mobilens ägare som gjorde det, metodiskt, tills skärmen var krossad.
Syftet var uppenbart: att få en ny telefon.
Är det fler än jag som tycker att det här med småbarn och mobiler har gått överstyr? Apparater för flera hundra euro till sjuåringar, ständiga uppdateringar, nya modeller som ska skaffas, telefonen som statusmarkör - som föräldrar givmilt och av kärlek och oro skänker vidare till sina barn. Och barnen krossar det givmilt givna mot betongen på skolgården eftersom omsorgen har föråldrats och kanske inte alls genererar kamratskap och trygghet, utan hån och glåpord.
Det är som ett kollektivt famlande efter - något.
Rann nästan ner från tv-soffan av trötthet i går kväll när SVT sände Top of the Lake till kvart i tolv. Var ändå tvungen att titta, med snällögat.
Tittar med min mildaste blick på den serien. Tittar med enorma förväntningar och stor tolerans. Jag hoppas hela tiden att TOTL ska bli lite bättre, åtminstone inte sämre.
Anar alltså ett dunkelt behov här. Det har att göra med Twin Peaks på något sätt, och jag tror inte att jag är ensam om det.
En längtan till nittiotalet, till gymnasiemörkret, till skogen, till bergen, till mysterierna, till skräcken, till vad? Man säger: "Nu orkar jag inte med fler deckare med mördade kvinnor." Tre sekunder senare suktar man efter Who killed Laura Palmer-vibbar och mildkollar på en tv-serie där ett försvunnet barn väntar barn.
Vad är det här för längtan?
Simstadion i går kväll. Vilket ställe! Mitt i Helsingfors men också mitt i grönskan: den gamla olympiska simstadion, lite sprucken, lite sliten, men elitdesignad och med barmhärtigt tempererat klorvatten. En air av välmående, värdighet, njutning och förritiden. Människor av alla kön och åldrar som kastar sig ner från hopptornet, soppan av motionssimmare sjuder lovande.
På simplatser är jag alltid starkt medveten om fusionen mellan det ytterst fräscha och sunda och det jätteäckliga. Det är dels den friska kroppskulturen, de trevliga formerna, den starka rörelsen och glädjen, samvaron. Sen är det dels hudavlagringar, naglar, hår, eksem, fett, smink, parfym, deodorant, medicinkrämer, för att inte tala om - ja ni vet, allt det där. Tjusningen ligger också någonstans i snittet, det är något med det, jag vet inte, något ... balanserat?
I natt lär de ha månskenssimning på simstadion. Öppet till midnatt. Tror det blir magiskt.
1. Har ni märkt att ordet "även" har börjat användas mer frekvent i vardagligt tal och vardaglig skrift? Gillar det.
2. Det finns numera en enda preposition i finlandssvenskan, nämligen prepositionen "till". "Hon var dum till mig", "Det är svårt till mig att skriva med penna", "Berätta till mig!"
Det kommer säkert från finskans lle-konstruktion (minns inte den grammatikaliska benämningen) som används på motsvarande sätt.
Gillar det inte alls.
Den här frågan har säkert ställts många gånger förut, men nu har jag själv kommit på att ställa den, säkert i sviterna av om du var man, om du var kvinna-diskussionen, nämligen:
Om det var Karla Knausgård som skrivit Min kamp 1-6, vad skulle sviten då fått för mottagande? Det är svårt att tänka sig att hyllningarna hade varit lika unisona. Mycket hade nog avfärdats som dravel och ovidkomligheter. Karla hade säkert stämplats som megaloman eller på annat sätt obalanserad. Komma här och komma ... i sex delar!! Typiskt kvinnlig gränslöshet asså. Och essä om Hitler, kom igen, kill your darlings Karla Knausgård, skriv något nättare nästa gång och tvätta för fan håret.
Också jag hör till dem som tycker att Karl Ove Knausgårds gärning är värd all uppmärksamhet och hyllning, men när jag tänker på Karla blir jag lite less. Det är förstås inte Karl Oves fel, men ändå.
.JPG)
